Söndagsreprisen – Första promenaden i Nice.

On December 16, 2012 by Pontus de Wolfe

Som stående söndagsgrej tänkte jag hämta bjuda på en gammal favorit i repris från den gamla bloggen på nöjesguiden.se. De kommer vara utvalda av mig eller någon annan på basis av att de är något sånär tidlösa och kvalitativa, därmed värda att läsa om samt intressanta för tillkomna läsare, vilka ständigt ökar i antal, som vill bygga en tydligare bild av mig. Hoppas ni tycker det verkar vara en bra idé, annars får ni snabbspola förbi det.

Just nu vill jag bara minnas sommarn, ljuset och värmen, för när vi kom ut från ‘Hobbit’ idag klockan tre var dagen redan slut och mörkret hade börjat lägga sig. Som bra påminnelse för att sommarn kommer tillbaka tittar jag på bilderna från Nice från i sommras. Vi var där och firade min mamma som fyllt 60, jag hade precis köpt min nya kamera och tog bilder av allt på våra promenader. Det ska jag göra nu när jag har köpt ny batteriladdare; ta en promenad i morgon och fota allt. Man blir snabbt varm när man går.

Nice första promenaden.

Pontus de Wolfe 18:39 9 Jul 2012

Nice! Det är ett jäkla vykorts-landskap. Förra veckan var jag och min fru och familj som vissa av er vet där, för att njuta av sol och medelhav samt fira min mamma som firade sitt 60års-år. Kameran hängde ständigt med på höften, och det första och enda vi kunde göra var att promenera omkring planlöst i stadens labyrint-gatunätverk, en fin antik-overprice-marknad, och stöta på varann om och om igen samt förståss fota ett fragmentariskt collage av våra intryck. En utmärkt dag alltså.

Det får vara nog med reminissande för idag, nu ska jag käka middag!

 

Pontus de Wolfe

Söndagsreprisen: Jag älskar att jag har varit 20 år och pillig.

On November 18, 2012 by Pontus de Wolfe

Som stående söndagsgrej tänkte jag hämta bjuda på en gammal favorit i repris från den gamla bloggen på nöjesguiden.se. De kommer vara utvalda av mig eller någon annan på basis av att de är något sånär tidlösa och kvalitativa, därmed värda att läsa om samt intressanta för tillkomna läsare, vilka ständigt ökar i antal, som vill bygga en tydligare bild av mig. Hoppas ni tycker det verkar vara en bra idé, annars får ni snabbspola förbi det.

Hur än sent det är på söndagen tänker jag ändå treata er med ett inlägg från i fjol då jag tog upp mina gamla konstnärsdrömmar från mina early twenties. Inte för att jag inte kan få nya konstnärsdrömmar alltså, det var nog bara inte så lämpligt att köra på det spåret jag körde då. Det kändes helt oviktigt att bli klar med nånting nämligen, vilket såklart ledde till att ingenting någonsin blev det. Och jag hade heller inte tålamod eller fokus att hålla mig till nån särskild färgskala, utan ville ha med alla färger på varje duk. Det var nog själva pillet jag var ute efter, vilket i och för sig nog är det viktigaste att ha – resten kan man typ lära sig från nån bok.

Gillar ni nån? Jag tycker den med “On Weekends, I meet Friends” är bäst.

Jag älskar att jag har varit 20 år och pillig.

Pontus de Wolfe 10:49 8 Aug 2011

Härom dagen rensade jag ut ett gammalt skåp med material i och fick en trip down memory lane när jag kom till högen med tavlor och teckningar jag gjorde på tiden då jag tänkte att jag var lika mycket konstnär som musiker. Jag blir nöjd av att tänka på alla timmar jag lade ned på att få ned de rätta duttarna och täcka dukarna (jag kunde aldrig bestämma mig för en färg). Just nu är det väldigt skönt att min kompis Love och min bror Hannes är på väg att göra såna utmärkta konstkarriärer så att vi har det ämnet täckt liksom. Säkert plockar även jag en vacker dag upp paletten och förlorar mig i måleriet igen, som nu bokstavligen är lagt på hyllan. Tills dess kan Picasso andas ut.
Här följer ett axplock:

 

Pontus de Wolfe

Söndagsreprisen: Zeiss Contarex.

On November 11, 2012 by Pontus de Wolfe

Som stående söndagsgrej tänkte jag hämta bjuda på en gammal favorit i repris från den gamla bloggen på nöjesguiden.se. De kommer vara utvalda av mig eller någon annan på basis av att de är något sånär tidlösa och kvalitativa, därmed värda att läsa om samt intressanta för tillkomna läsare, vilka ständigt ökar i antal, som vill bygga en tydligare bild av mig. Hoppas ni tycker det verkar vara en bra idé, annars får ni snabbspola förbi det.

Idag tänkte jag reprisera min lovsång till min forna analoga kamera, en Zeiss Contarex. Läs den fascinerande historien om märketoch min användning av det här nedanför, och tappa gärna hakan av skärpan och karaktären i bilderna som den gamla rackaren tog. Och hittar ni någon billigt därute så kan ni väl kontakta mig, jag blev just sugen på att skaffa en ny!

Zeiss Contarex. Ursprungligen publicerad 3 maj 2011.

Jag älskar att fotografera, och älskar att jag har fått ett syfte med det genom att ha startat den här bloggen. En blogg ska innehålla många bilder nämligen, om du frågar mig. Ska va färggrann och vacker.
Att älska göra någonting utan att ha ett syfte med det är plågsamt. Ens oförlösta vilja ligger och gnager inom en – ett sånt där ångra att man inte gjorde, som man hört talas om. En stryp talang. Måste skaffa sig utlopp. Jag har knuffat mig igenom en rad kameror genom åren, men den bästa bekantskapen jag knutit var med min Zeiss Contarex från 1958. Zeiss producerar numera optik till bl.a. Sonys kameror, men var en gång i världen en av världens tre ledande kameraproducenter, bredvid Leica & nån tredje jag glömt namnet på. 1950 var Västtyskland väldigt sugna på en rivstart och ville skapa sig en ny identitet som framgångsland inom forskning, teknik och industri. Uppdraget gick till Carl Zeiss att skapa den ultimata 35 mm-kameran. Ein Kamera! Vilket han som god patriot givetvis antog.
Zeiss satsade precis all sin prestige och kunskap i den 2 kilo (!) stålplaterade kloss. Han vände ut och in på alla vedertagna tekniker, komponenter (ca 2000 i ett kamerahus) och konventioner. Till slut stod han där med resultatet – den bästa kameran som mänskligheten någonsin skapat; och skulle komma att skapa. Så säker var han på sin sak att han lät doppa skruvarna den satt ihop med i svart cement. En Contarex kunde ju aldrig gå sönder inuti, så ingen skulle ju behöva öppna den, eller hur?
Säkert.
Contarexen blev en flopp, och kameramärket Zeiss gick i graven. Men romantiken i denna fullständiga hybris-historia lever kvar i några få exemplar. Bländarna har sackat ihop och mekaniken har börjat skeva; de gamla Titanic-kamerorna har blivit till samlar- och museeobjekt.
Men jag lyckades krama ut 5 rullar ur min ärvda, sommaren 2009 innan den slutligen gick i graven. Det pågick en jävulsk och oförutsägbar tough love mellan mig och den kameran, hälften av bilderna blev suddiga hur perfekt man än ställde in. “Faan, den här hade varit så jäkla vacker om den inte såg ut att vara fotad genom en jävla bomullstuss!” kunde det låta när jag kom ut från Odenlab. Framåt slutet blev det bara en skarp bild per rulle. Men resultatet som kom ut ur bilderna som blev bra gjorde att det var omöjligt att sluta försöka. Och knivskärpan den fick till på tex. blomblad är nästan äcklig. Och fluffet Elsa fick till i blombusken här under gör att man känner sommardofter.
Enough said, nu får bilderna tala för sig själva:

 

Pontus de Wolfe

Söndagsreprisen: till minne av min far

On November 4, 2012 by Pontus de Wolfe

Som stående söndagsgrej tänkte jag hämta bjuda på en gammal favorit i repris från den gamla bloggen på nöjesguiden.se. De kommer vara utvalda av mig eller någon annan på basis av att de är något sånär tidlösa och kvalitativa, därmed värda att läsa om samt intressanta för tillkomna läsare, vilka ständigt ökar i antal, som vill bygga en tydligare bild av mig. Hoppas ni tycker det verkar vara en bra idé, annars får ni snabbspola förbi det.

Tidigare i veckan berättade jag om när jag flyttade min pappas tavlor till min och Elsas ateljé på Konstakademien, och nu i samband med Alla Helgona-helgen känns det passande att reprisera mitt farväl-inlägg till min far som gick bort i September förra året. Säkert har ni också någon ni tänkt extra mycket på under den här helgen mellan alla maskeraderna. Det kan de behöva.

 

Ronald de Wolfe, 1920 – 2011.

Ursprungligen publicerat 6 sept 2011


Igår sa vi farväl till vår far, som efter en modig och lugn färd från hamn slutligen försvann bortom horisonten. Idag kunde jag omöjligt skriva om någonting annat än min kärlek till honom, tacksamheten för hur han lärt mig uppskatta livet och hur han väglett mig till att bli precis den jag helst skulle vilja vara.

Min far gick igenom livet exakt på det sätt han önskade, genom att skapa vackra saker, dikta, skriva musik och leva nära sina barn. Jag kommer sakna den jag var tillsammans med honom och minnas alla sidor av denna starkaste och självklaraste av förebilder.

Jag är oerhört stolt över att vara din son, älskade far.

 

Pontus de Wolfe

Söndagsreprisen: Skanseninlägget.

On October 28, 2012 by Pontus de Wolfe

Som stående söndagsgrej tänkte jag hämta bjuda på en gammal favorit i repris från den gamla bloggen på nöjesguiden.se. De kommer vara utvalda av mig eller någon annan på basis av att de är något sånär tidlösa och kvalitativa, därmed värda att läsa om samt intressanta för tillkomna läsare, vilka ständigt ökar i antal, som vill bygga en tydligare bild av mig. Hoppas ni tycker det verkar vara en bra idé, annars får ni snabbspola förbi det.

Först ut är inlägget om mitt, Elsas och Devis besök på Skansen för några helger sen, några av er kanske missade det just för att det var precis innan jag flyttade till egen adress. Hösten på Skansen är fortfarande magnifik, så jag rekommenderar fortfarande att ni som har möjlighet tar er dit snart!

Skulle jag gå utanför dörrn idag skulle jag åka till Skansen.

Ursprungligen publicerat 12:15 13 Oct 2012


Förra lördan var det på pricken lika fint väder som idag. Då tog vi några vänner under armen och begav oss till Skansen, över vattnet uppför kullen. Träffade på ett djur redan på båten – i väldigt Sandra Beijersque:t ljus – som levde farligt under färjegrindarna. Våffelköerna var långa, men förvånansvärt lite mat i övrigt. Den enda egentliga födan var nog vi.

All of natures beautiful traits.

Typ jag idag.

Vinnare i all time cuteness och publikvänlighet: lodjursungarna! Varför åkte inte han som vann årets bild på fejkade lobilder till Skansen och fotade istället?

Ni har väl alla sett foton på en älg vid ett vattenbryn förut, jag behöver väl knappast zooma in? Mina vänner är hetare i såna fall.

Grods.

Salvan är part animal, men han kommer inte med bur inkluderad.
100 spänn, 200 % djur. Åk.

 

Pontus de Wolfe