Adjutanten.

On October 16, 2013 by Pontus de Wolfe

Herr Eckel tryckte Adjutantens hand, och fortsatte att trycka den. De sågs nu här på kontoret för det stora bokförlaget och väntade på att kaffet skulle klämmas ut ur bönorna i kaffeautomaten. Adjutanten, som helst av allt ville springa därifrån och kände sig behöva kräkas, kände åren komma tillbaka genom Herr Eckels arm, alla förhoppningar och löften denne stått för pirra i hans hand och påminna: nej, du är inte där än, du är inte där än. Så länge du minns mig kommer du aldrig ha kommit någonstans.

Adjutanten hängde kvar vid kaffeautomaten, det vore alltför märkligt uppträtt att springa därifrån utan att ta sitt kaffe. Dessutom höll ju herr Eckel ett fast grepp om hans hand. ”Du håller dig upptagen du!” sa han med sammanbitna tänder. ”Är det Crystal Palace du skriver om nu va? Världsutställningen!”

Ett ”pling” hördes från kaffemaskinen. Deras händer släppte taget om varandra som om elektriciteten blivit bruten, och som om han nyss befunnit sig eleverad en bit upp i luften, sjönk Adjutanten kraftlös ned mot marken. Inget svar. Inget egentligt tiltal.

 

Pontus de Wolfe

Full en midsommar.

On June 13, 2013 by Pontus de Wolfe

Herr Eckel sitter kvar på bänken ett tag för att samla sig från alkohol-chocken. En röd-berusad familjefar sitter på samma långbänk och leker ”stjäla näsan” från sina vana men oroade barn. Håll på du, bara du snälla låter mig vara ifred.

Att rätta sig efter Herr Eckels telepatiska budskap tycks inte vara angeläget för mannen, som istället reser sig upp och börjar stjäla näsor från de övriga midsommar-gästerna som garvar och hoppar till lite nervöst inför hans fylle-hotfulla och hotfulla uppenbarelse. Byter näsor på en del också. Blandar runt dem bakoom ryggen innan han sätter tillbaka dem. Herr Eckel fattar ingenting.

 

Pontus de Wolfe

Sofia Eckel.

On May 14, 2013 by Pontus de Wolfe

Frank och hans dotter, Sofia Eckel, möts vid en sandlåda. Frågan om framtiden hänger där i luften ett tag. Det känns som att scenen är förutsägbar, men så svår att spela ut likväl. Hon ska väl berätta för honom att han är för svår för henne att ha kvar i sitt liv. Och medan han väntar slås han av att han aldrig riktigt trott på det där att det är kemikalie-utsläpp i atmosfären som orsakar kvällshimlen att få sin rosen-oranga glöd. I sådana fall kan ingen riddare ha ridit med en riktig solnedgång som fond, och det hade varit ett otroligt slöseri. Man hade också alltid trott att världskrigen utkämpats i svart-vitt, tills för något decennium sedan när nazisternas färgfilmslager avslöjades, och saker blev riktigt fasansfulla.

 

Pontus de Wolfe

Om hissar och vatten.

On April 7, 2013 by Pontus de Wolfe

20130407-165953.jpg

Ett bättre sätt att blogga i solen.

On April 6, 2013 by Pontus de Wolfe

20130406-184545.jpg

Djur i bur.

On March 19, 2013 by Pontus de Wolfe

”Kan man få frikort på att få återfödas till säl i nästa liv?”, frågade Anton med blinkande, tunga ögonlock.
”Grattis,” önskade Frank Eckel. ”Med din livsstil har du redan lyckats bli en.”
”Verkar så skönt att flyta runt där och fånga sol med magen,” han gjorde några ringar i luften med pekfingret. ”Och stöta sig fram genom vattnet så där, och betrakta idioter. Jag gillar när det värmer på magen. Man kan ställa saker på magen.”
De hade gått till Skansen en tidig försommardag, efter en hård natts syndande. De betraktades utav två svarta glaskulsögon tillhörande en av sälarna, innan den vek ned den stora grå säcken till kropp i en graciös piruett ned under vattenytan.
”Jag skulle inte ha någonting emot att vara avskild i en bur, skönt att veta mina begränsningar och röra mig inom ett tydligt definierat område. Man vänjer sig.”
”Vad skulle Darwin ha att säga om den starkes överlevnad i vår tid, med alla djurarter som endast lever i fångenskap?” frågade Frank.
”Ja, han skulle väl få skriva in en klausul när det gäller sälarna: tillhandahåller sin föda och uppehälle genom att sola sin mage och tolerera att folk stirrar på den i ett akvarium.”
”Gör lite roliga ljud också. Ju mer jag tänker på det uppfyller du verkligen alla kriterier till att vara en fullblodssäl!” skrattade Eckel förnöjt.
”Men du talar strunt Eckel; för visst fanns det väl djurparker på Darwins tid, och sälar finns det ju fortfarande i havet.”
”Nå, men inte var de väl lika utrotningshotade, och eh, hade plast i gälarna så där som de har i dag.”
”Vilka då?”
”Djuren!” bräkte Eckel i mer irriterad ton.
”Den där utrotningen hade jag sett som ett löfte snarare än ett hot.”
”Äsch, kom så går vi, annars kastar jag i dig så ska du verkligen få smaka på livet som säl.”

De två vännerna skred med den annalkande bakfyllans sköra steg, längs gångarna och lät gruset göra rytmer med de svepande dragen vinden gjorde genom träden. De passerade ett par älgar, nej tre. Hörde någon säga till sin partner att älgar bär ”en naturlig prick” på kroppen där det är meningen att jägaren ska skjuta den.
”Hönan eller ägget, gubbjävel,” tänkte Eckel och kände sig nöjd. När de kom bort mot det stora hägnet med björnarna i tog de en ny paus och blickade ned på de stora hårkuddarna, som rullade omkring med sina småbollar och försökte skaka av sig ide-sömnen. Anton tog åter till orda:
”Tänk dig när människorna bor i inhägnader så här och betraktas av varelser som matar dem, skrattar åt dem, skjuter av deras ungar när de blir för många.”
”Trygga dock, friska och uppskattade.”
”Kanske är det så vi lever redan idag, Frank? När vi går till jobbet, till krogen, till familjestrukturerna”
”Men, jag är väl ändå fri nog i de leden?” undrade Frank.
Anton tittade med ett stort leende mot Frank:    ”Du Frank, du är djurskötaren. Du sitter på nyckelknippan, kodkombinationerna.”

Molnen gled sakta isär och släppte fram en paranoid sol mellan björkarna. Frank upplevde bilden som ett hoprasande korthus stort som en egyptisk pyramid. Allt i hans synfält blev för skarpt, utom sälarna som hastigt rullade över på rygg igen för att fånga strålarna. Anton blinkade yrvaket flimret ur ögonen. Snart kom det fram till en utkiksplats och den särdeles fula utsikten över Gärdet och [Östermalm].
Frank stod med knutna händer i sidorna och drog in luft genom näsan som en sjöman, och det kändes för Anton som att hela klippan de stod på var ett skepp på väg att inta en försvarslös stad.
”Nu har jag det min gosse, vet du vad jag ska göra? Nu säger jag det: jag ska öppna en dejtingfirma!”
”För sälar och älgar?” frågade Anton.
”Lustigkurre. Nej, så klart inte; för vanliga människor, sådana som du och jag.”
”Jag tror inte vi är vanliga människor”, sade Anton skeptiskt.
”Nåja, man får väl börja någonstans. Föreställ dig nu att du är en vanlig, stressad människa på väg till jobbet, så ser du mitt på torget en för klockslaget otypiskt klädd man i kritstrecksrandig kostym, vit fluga och ett stort leende.”
”Hehe, stilig!”
”Ja visst! Hör nu: du märker att jag håller ögonkontakt med dig och möter dig bestämt med utsträckt hand. Du tvingas sakta in för att inte gå in i mig, och hör mig säga: ”Ursäkta mig herrn, får jag erbjuda dig några minuter av din tid?” Du stannar upp helt, eftersom det jag säger förbryllar dig.”
”Smart trick!”
”Ja visst. Och så skakar vi hand och jag förklarar att du ser ut att behöva finna en partner i ditt liv.”
”Då säger jag att jag är gift.”
”Glädjedödare, då fortsätter jag väl tills jag hittat mig en ogift då. Den personen hittar jag nu, och den spelas utav dig, så då säger du ”ja tack”.
”Ja tack!”
”Utmärkt! Om jag får be dig följa med bort till mitt lilla bord här där vi kan tala ostört, så där. Jag tar ett kort på dig med min lilla kamera, utvärderar vilka av dina egenskaper som går att exponera mest fördelaktigt på singel-marknaden, samt vilka personer det rör sig om som skulle passa dig.”
”Till exempel Knubbmänniska, Gråmänniska, Utrotningshotad form av människa…”
”Vad jag nu må komma fram till.”

 

Pontus de Wolfe

Baklängeslivet.

On March 4, 2013 by Pontus de Wolfe

Tänk att man när döden inträder är tvungen att vända om och uppleva hela ens liv baklänges. Allt börjar då i en orörlig ställning med världen i ett mossigt, förvrängt tillstånd runt omkring en. Huvudet klarnar och fylls med tiden på utav minnen, och kroppen återfår något av sin vigör. Tankar framstår klarare, men faller nu som droppar som filmats baklänges, som dras upp ur ett plask ur en tunna med vatten.

Man faller tillbaka, baklänges genom minnena och upplever händelsernas pikar för att sedan hamna framför dem i ovisshet. Ur glömska kommer erfarenhet, påminnelse, efterarbete och sedan själva händelsen, gång på gång. Allting är förutsägbart, och man strömmar rakt emot det man också längtar tillbaka till.

Själsliga ärr går över i tunga sorgeperioder med minnen som vinner alltmer i kraft, för att ofrånkomligen övergå i ett vitt, starkt ljus och en blixt av brännande smärta, lika plötsligt borta igen, övergången i skräck och förväntan, vanföreställningar, stress, bävan, plötsligt hot om att förlora någonting man älskar djupt, ett fruktansvärt besked, ett varsel, sedan en tillvaro utan oro, ens normaltillstånd.

Så fort en händelse passerar försvinner allt begrepp om den, och det kan aldrig komma tillbaka. Endast förväntningar, fördomar och visioner skvallrar om att den komma skall.

Efter att ha gått igenom den tid då man står på person och sina krafters topp, faller man så med ryggen före nedför rutchbanan där man blir dummare, yngre, där man sugs ur all erfarenhet och sitt själv. Levnadsverktygen man har tränat upp sig på tas ett efter ett ifrån en, och man känner sig ofärdig, borträknad, yngrande. Till slut krymper ens lemmar ihop i ett litet barns kropp, talet blir begränsat och byts till slut mot oförståeligt joller. Kroppen darrar till och förfaller ned i en krypande position, vilsen, beroende. Ett klagande skrik hörs vid kroppens fullständiga borttynande, tills man genom en dimma eller ett ljus slutligen föds och ingenting mera vet.

Nuet. Horisonten sedd genom ett suddigt periskop.

 

Pontus de Wolfe

Ibland måste man kapa en båt.

On January 24, 2013 by Pontus de Wolfe


Min far vill köpa två modeller av en Vaxholmsbåt för tolvtusen kronor var – ett kap. I sina visioner skulle han kunna åka ut med det genom skärgården och ut på havet. Kanske var det ”kapat” han menade, och inte ”ett kap”? Kanske kan man kapa ett fartyg i fantasin och försvinna även i verkligheten.

 

Pontus de Wolfe

I Writing Mode.

On January 10, 2013 by Pontus de Wolfe

Så här fin blir frisyren efter två trevliga premiärkvällar på nya fantastiska Nosh & Chow på Norrlandsgatan. Jag besparar er en version i färg ifall någon av er skulle vara känslig! Idag är i alla fall en fullspäckad dag på kontoret; mail ska skickas till folk som plötsligen kommit tillbaka till sina jobb. När det väl är överstökat håller jag på att gå igenom gamla anteckningsböcker för att peta i och lyfta ut saker, skisser jag har gjort till boken jag nu håller på att skriva.Under åren blir de så att säga ETT GÄNG!!
Jag är inte så bra på att hålla mig till ämnet, vilket är tur eftersom det gör det mycket roligare att återgå till böckerna. Mycket är skrivet på engelska, skisser på låtar och låttexter och sånt. En annan vanligt förekommande grej är klagomål på världen eller nåt gammalt ex beteende, samt en och annan uttråkad illustration:

O boy.
Den äldsta jag har är från 1991, när jag var 10 år alltså. Notera stekar-brännan och den exotiska skjortan. Inte så mycket ur just den boken som hamnar i den jag tänkte skriva just nu kanske, tyvärr. Men väl värt ett senare blogginlägg är den i alla fall!Se bara vilka grymma illustrationer den bjuder på efter mitt besök på Madame Tussaud’s!

Eller såna här sparade klistermärken från den tidens godis. 90-talet, du var tamejfan inte okej!!

Nu lämnar jag er för att skriva och samla stoft några ytterligare timmar, innan jag promenerar iväg till Grand Escalier och spelar skivor där ikväll. Kom gärna förbi om ni känner för ett glas eller bara att tala ut om era problem. Jag tror det blir mycket bra musik!

 

Pontus de Wolfe

Magneter.

On January 9, 2013 by Pontus de Wolfe

Du undrar varför vi var dumma nog att stanna med varandra trots att det var så uppenbart destruktivt? Det enda sättet jag kan komma på att förklara det är med hjälp av två magneter, och att hon var den ena och jag den andra. Eftersom våra magnetismer var av kompletterande slag och dessutom mycket starka, var det naturligt att spänningen blev oemotståndlig när än vi försökte vara ifrån varandra; vi slogs alltid ihop igen med samma, ursprungliga kraft varje gång.

    Våra tårar blandade sig på varandras kinder när vi föll tillbaka i varandra och vi jämrade oss om att aldrig kunna lämna, aldrig på riktigt, att det aldrig fanns någon annan. Jag minns saltsmaken från dina läppar när jag grep tag i din nacke, och vi föll och föll igen.

Om du lyckats bara lämna någon och vill ta dig själv som exempel på vad du tycker att jag ska göra, så kan jag bara säga att du aldrig upplevt kärlek, eller att förlora den. Dina erfarenheter av kärlek är som två magneter som är så klena att de tycks accelerera när man drar isär dem. Kvar står solen mitt på himlen, men den faller fritt efter att ha gjort sig löjlig som vargen i den tecknad filmen som inser att den hamnat utanför klippkanten och känner efter den med tårna.

 

Pontus de Wolfe