En start.

On October 24, 2013 by Pontus de Wolfe

Herr Eckel satt en stund vid sitt bord, i sitt kök där väggarna är vita. Vek små papper tills de inte gick att vika mer. Papper går att vika sex gånger innan det blir för tjockt, oavsett storlek. Den sjunde gången är det alltid omöjligt. Kan ett pappers fysiska egenskaper förändras utav det som skrivs på det, tänkte herr Eckel. Nej, pappret som material är konstant oavsett texten på det, däri ligger en konflikt.

Herr Eckel, det är jag. Jag tycker det är rimligt att papper behåller sina fysiska egenskaper oavsett vad som skrivs på det. Det får mig att känna mig trygg, och det får mig att förstå varför det som skrivs på pappret verkligen är någonting annat, något som kan få oss att flyga.

Jag drömde redan i unga år om att bli en historieberättare, en sådan som inspireras och skapar världar; får människor att försvinna. Jag kunde sitta i timmar och blicka ut…

Problemet var att jag sällan kände någonting, inte som andra människor gjorde runt omkring mig, som tycktes ha känselspröt utstickande tjugo meter från kroppen i alla möjliga riktningar. Ändå ville dessa människor aldrig berätta någonting; jag höll i pennan. Hur kunde det vara så orättvist fördelat, grunnade jag ofta. (Vet hut Frank, du är fullt medveten om att det icke existerar någon uppdelning.)

Efter några mer eller mindre monumentala misslyckanden till begynnelser, lärde jag mig se att de flesta historier är uppdiktade av dem som verkligen genomlevt dem. Detta ställde mig inför ett nytt problem, nämligen det faktum att jag nästan aldrig varit med om någonting. Jag sitter på fik. Jag fantiserar om kvällen. Jag möter människor som inte säger mig någonting. Ibland vill de hålla kvar vid mig längre, så småningom tröttnar de.

Jag tänkte att jag åtminstone måste börja försökte vara med om saker, men hur?

Det ständiga bekräftandet av händelselöshet och sättet de multiplicerades till mitt ickeliv, ledde slutligen till en verklig kris som manifesterade sig en försommardag då jag promenerade från Södermalmstorg ned mot Skeppsbron, iklädd en mörkbrun trenchcoat och svart, sotig hatt.

Jag var på väg över vägen där den trafikeras som mest när jag märkte att mitt skosnöre gått opp. Jag stannade till i trappan som går ned till Karl Johans Torg, böjde mig ned och svor en vers över kvaliteten i mina billiga skor, då jag kände mitt medvetande lämna mig och fortsätta ned helt för sig själv. Jag fick brått att knyta klart och hinna upp det igen, men tappade snart taget då jag var tvungen att vänta på rödlyset vi nästa övergångsställe, och kände det lyfta uppåt takåsarna mot mälartorget i Gamla Stan.

Där uppe var luften lugnare, och solen stänkte sitt ljus över den gröna plåten. Det går att sväva häruppe.

En kraftig spark in i bakdörren på en silverfärgad bil fick mitt medvetande att återvända till personen som är jag. Efter en stund lyckades jag orientera mig igen, varpå jag upptäckte föraren till bilen stå och gorma över huven så att jag var tvungen att ta mig raskt därifrån. Nu kände jag att jag var i kontroll igen, men snart kände jag att mitt medvetande liksom smälte ut ur min egen skalle och lämnade mig stående häpen på trottoaren.

Det nästa jag minns är att jag får tillbaka medvetandet på en brits i något väntrum. Konturerna är vaga och varje färglager lite transparent. Ljuden från en radio och rösterna från sjuksystrar saknar sin vanliga lyster.

Jag börjar forma tankar om ett person med ett liv som är så tråkigt att själva innehavaren av det i ren protest flyr bort från kroppen för att finna nya saker att koncentrera sig på. Det är samma sak som händer när en författare börjar skildra sin huvudkaraktärs liv, för att senare upptäcka att det inte händer så mycket med den. Att karaktärens liv plötsligt börjar sakta ned och bli händelselöst, för att till slut stanna helt och lämnas i en bortglömd pappersbunt långt bak i ett skåp och stanna där.

Med ett skrik satte jag mig upp på britsen, och slet i samma nu ut några slangar som gick in i näsan och försåg mig med något syntetiskt luktande. Mitt liv skall du icke tröttna på! Upprymda sjuksystrar stirrade på mig i förskräckelse och började tillkalla doktorer eller ännu värre. Jag lyckades nog lugna dem tillräckligt för att jag skulle tillåtas gå ut därifrån utan järnfängsel runt vristerna. De motsatte sig dock envist min hjälp jag erbjöd med att plocka upp en tjock bunt papper som tappats av en av systrarna och låg utspridd mellan väggarna i korridoren.

Väl hemma igen slet jag ned skrivmaskinen från överskåpet i köket där den legat och samlat damm i månader, slet ut pappret med några torftiga rader på och satte mig att komponera några brev. Jag satt så hela kvällen och natten utan pausa för vare sig måltid eller vila. När jag skrivit 25 personliga brev till mer eller mindre nära bekanta och forna kollegor – relevans fick spela mindre roll – gick jag ut på stan och söp ned mig bland främlingar.

Klockan två lämnade mitt medvetande mig återigen, men den gången kände jag mig fullständigt trygg med det.

 

Pontus de Wolfe

The Way Out West Experience.

On August 11, 2013 by Pontus de Wolfe


Torsdagen i det närmaste bandlöst. Allt jag hade tänkt åka dit för ställde in med olika långt mellanrum innan festivalen. Azealia Banks, Solange, The Roots – och så i sista sekund Neil Young. Jag tror att de alla var tänkta att spela på torsdagen, vars största akter nu blev Johnossi & Daniel Adams-Lagom istället. Bisarrt. Men kanske rimligt; första kvällen är ju dock en kväll för aklimatisering och återanknytning med alla vännerna efter sommarlovet. Lite som första dagen i klassrummet, only with more berusningspreparat.

Fredag så – on with the show. Vi bor på Hotell Lilton som ligger alldeles nära området och är väldigt hemtrevligt. På så vis kan vi dela in dagarna i en promenad på stan mellan olika dagsevents, för att senare ta oss till festivalområdet med en snabb pit stop på vägen. Jag kan varmt rekommendera det här upplägget, vi har redan bokat rum till nästa års festival. Låt inte det smålustiga namnet avskräcka er.

Om fredagens line-up inte mycket att tillägga, mer än att den var delikat. En trestegsraket med Grimes, Håkan Hellström & The Knife fick räcka för mig. Nästa år ligger dageventsen inne i stan i farozonen, för programmet inne på området kändes oerhört toppat. Känslan av att man missar något på någon annan plats är återkommande. You’re damned if you do, damned if you don’t.

Tredje dagen belönades vi av nån anledning med bättre täckning, och man miste privilegiet att göra sig oanträffbar pga. opålitliga sms-tjänster. Specialeffekt-showen som avslutade festivalen var mäktigare än på flera år; då tänker jag främst på blixtovädret som drog fram över Götalandet, och Blade Runner-scenerna man teleporterades till under Älvsborgsbron.

 

 

Pontus de Wolfe

Pontus Kulturnyheter torsdag: Justin vs. Bowie.

On March 7, 2013 by Pontus de Wolfe

Nu är det inte så långt kvar tills en av världens största artister släpper sitt comeback-album. Allt med en tidlös, trendmedveten svart-vit paketering och med de sociala nätverkens spridningsmöjligheter satta i främsta rummet. Jag syftar naturligtvis på David Bowies “The Next Day” som släpps i morgon, men som redan ikväll går att införskaffa i Lilla Baren på Riche ikväll med genomlyssningar kl 20 & 22, i samarbete med Pet Sounds Records! Allt har gjorts rätt i återlanseringen, med lagoma doser förhoppningar, nostalgi och framåtseende. Noel Gallagher gick igår ut och sa att Bowie bevisar att återföreningar med syftet att köra Greatest Hits-konserter är “shite”, eftersom det visar sig att folk fortsätter prata om Bowies låt “Where are we now?” lång tid efter den släppts. Nyheter som verkligen är nya och sånt där. Ni fattar.

Det känns väldigt roligt, och jag kommer säkert köpa skivan. However släpps en skiva näst-nästa onsdag som jag tror kanske kan inverka mer på mig ändå, nämligen Justin Timberlakes nya, som jag tror heter “20/20″. Bakgrunden till det ligger i att hans förra skiva med den subtila titeln “Sexyback/Lovesounds” golvade mig totalt med sin sound och sjukt innovativa produktion. I mitt huvud blendades den på nåt konstigt sätt med Radioheads “In Rainbows” som släpptes ungefär samtidigt. Båda plattorna hade en sjukt minimalistisk approach och överraskade mig i låt på låt. De påverkade mig och mitt skapande långt mycket starkare än någon modern Bowie-skiva gjort.

Därför såg jag mycket fram emot att under tidigt 2013 få stifta bekantskap med nya Timberlake-plattan, efter flera års film-medverkande och halvdana gästande i andras låtar, eller “utlån av sitt varumärke” som vi säger på modernt musikbransch-språk. Ännu har hypen inte riktigt satt sig i mig; jag ser fortfarande bara ett marknadsförings-face för Myspace när jag kollar in videon, tycker singlarna låter lite fegt och bakåtsträvande. Kanske har han varit borta lite för länge utan att verkligen varit borta, som Bowie varit. Kanske känns allt lite för beräknande, kanske ser det ut som om han och Bowie har samma klädsmak på pressbilderna (som f ö självklart ligger extremt rätt i tiden). Dyra videos gör de också, det finns mycket som är gemensamt.Spännande vore att göra en komparativ studie av Justin Timberlake och Bowie som han var i den ålder Justin är nu, och se var båda befann sig.

Det blir nog till att köpa båda skivorna för min del, och kanske jämföra.

 

Pontus de Wolfe

Intryck från en Grammisjury-medlem.

On February 25, 2013 by Pontus de Wolfe


Nog för att den här bilden är från Rockbjörnen i somras, men det representerar i alla fall samma bransch och jag hade ungefär samma kläder på mig.

I onsdags inträffade bland många andra saker även årets grammisgala, Grammis 13. Mycket har skrivits om själva galan samt värda och ovärda vinnare, så jag skiter i att göra det. Inte heller vann jag någonting för min skiva, i såna fall hade jag skrivit något om det. Däremot satt jag med i juryn för 4-5 kategorier, och jag tänkte jag kunde berätta lite om hur det är att vara där. För det kan vara nyttigt för den musikintresserade att veta hur omröstningen går till, säger jag som musikintresserad själv. Jag hade ingen aning om hur det gick till innan, och tänkte väl att det var 8 pers som satt runt ett bord och lyssnade igenom album ungefär. Nothing could have been further from the truth. Okej då, det är väl ungefär så det går till, men inte förrän i sista röstningsomgången, den där det bara är 4 bidrag/kategori kvar. Där satt inte jag med.

Jag tillhörde istället fotfolket – den stora juryn, den som drar det tunga lasset artister (ca. 150 i varje kategori) över åkrarna på väg till Cirkus, Stockholm i gassande solsken och inget vatten. En efter en faller de av, ger upp och förgås i smutsen. Lycka till nästa år. Kvar blir gräddan.

Jag röstade som sagt i 4-5 kategorier som utgjordes av pop (min skiva var nominerad i årets rock, text & skiva) hiphop, dans och någon till jag glömt. Stressen blir ganska omedelbar då jag loggar in i databasen och ser listorna över alla skivor – ihopklumpad i en lång lista så här verkar varje skiva så liten, ochhur i all världen jag skulle kunna avgöra vilken av dem som är bäst! Jag vet att musiken betyder lika mycket för alla där ute som håller på att skapar den, och att jag med en enkel scrollning kan avfärda den som inte värdig min röst, kapa huvudet av deras förhoppningar om en grammis dvs. känns som en oproportionerlig makt för något som kan ta flera år att förverkliga.

Den ångesten kom jag emellertid över, det gick upp för mig att jag var inkallad för att jag representerar en viss stil, brett kunnande och kvalitet. Jag slutade rösta efter vad jag trodde skulle vinna (som man gör i Mellon där jag hejar på Sean Banan utan att ha hört hans bidrag), samt efter vad jag som person “gillar” (vilket inte är mycket). Jag kan ju ändå vara proffsig när jag vill det.

I andra omgången var det bara 25 bidrag kvar /kategori, och nästan alla de jag röstat på hade överlevt, då var det bara släppa till och rösta med hjärtat.

Vi ses på Grammis 2014!

 

Pontus de Wolfe

Mina reflektioner kring The Hobbit 1.

On December 18, 2012 by Pontus de Wolfe

Som en gammal bokmal och fan av både böcker och filmer om ringen och Tolkiens värld omkring den (har plöjt trilogin 4-5 gånger, ’Bilbo’ och den mer bibel-lika ’Silmarillion’ ungefär lika många), har jag många tankar och reflektioner som virvlar bakom pannbenet efter att ha sett den första filmen av prequel-historien ’Hobbit’. Den är en så kallad ”big deal” för mig.

För det första ser ingenting – förutom några minuter under dvärgarnas middag och sjön under berget – som jag tänkt mig att det ska se ut utifrån att ha läst boken. Vilket det omöjligt kan vara, vilket jag lärt mig av de tidigare filmerna; att det bara är dumt att förvänta sig. Däremot ser det ungefär ut som jag tänkt mig i relation till de gamla filmerna: kullarna är lika gröna, varelserna framställda genom samma blend av mask och datateknik.

Även en stor del av storyn löper parallellt med den första delen i ’Sagan om Ringen’: Gandalf hämtar en Hobbit, går från en by, genom lite landskap, fyller på proviant hos alverna, korsar en bergskedja, och sen genom en skog tills det kommer sluttexter. Fine.

Det som skiljer filmerna åt är dess dynamiker: där den första Sagan om ringen-filmen dundrade fram som en opera mellan högt och lågt – jordens undergång lagda på små, små hobbit-axlar att bära blandat med extrem cheesiness och logiska kantslag, är Hobbit-1:an en mer strömlinjeformad historia; en lyckad comeback som lärt av erfarenhet, börjat vågat lita på sin publik och lyckats skapa någonting ännu nördigare än sin föregångare och samtidigt mer lättförstådd. Alla tillägg man hämtat från olika Tolkien-kalendrarier såsom episoderna med trollkarlen Radagast och ”The Necromancer” har gjort filmen bättre, varvid berättartempot i de gamla filmerna var så djävulskt rasande att jag inte begriper hum folk hängde med alls som inte läst boken. Många har uttryckt sin oro för att Peter Jackson gör tre filmer av en så tunn bok, men det är alltså enklare att ska ett bra berättar-flyt genom att lägga till saker till en kort historia än att klippa bort saker från en lång.

Det slutliga intrycket då: vad ifrån vilken film minns man, och vilken är bäst? Den första Sagan om Ringen-filmen är naturligtvis bäst. Precis som gentemot den gamla 2:an och 3:an har den fördelen av det första intrycket, och blåser en av stolen med sin otåliga och edge:iga berättarlust, sina våldsamma fysiska intryck (hästarna, de visuella effekterna, musiken) och allra viktigast – de känslomässiga klimaxen i blytunga scener som Gandalfs fall eller Frodos beslut vid flodkanten. Hobbit-1:an är dock näst bäst av alla filmerna totalt, och skapar troligtvis en mjukare övergång till sina uppföljare än vad ”Ringen” gjorde, då de kommer följa samma samling karaktärer historien ut. Vi får väl se, förhoppnings blir den här trilogin bättre som helhet, särskilt eftersom slutscenen bjuder på sådan super-tease att i alla fall jag tänker: ”Ok, kan vi få tre timmar till nu med en gång, tack!”

 

Ps. Som en by-note kan jag rekommendera att ni ser den på Saga, där slipper man nämligen fånig 3D och 48 bilder/sekund-teknik som får filmen att se ut som en sån där akvarie- eller kakelugns-dvd man köpte på 90-talet för att ha på när det kom gäster. Or so I’ve heard.

Pontus de Wolfe