Arbetsdagboken 6 – engelskan.

On August 21, 2014 by Pontus de Wolfe

Idag har jag faktiskt – håll i dig – skrivit lite. Första dagen utan konstant tillsyn utav mail, telefon, spring på möten. Dock har ingenting skrivits på någon roman, nej nej, ain’t that lucky. Dock lite låttexter, vilket är gott nog. Engelska den här gången. Ganska otippat kanske, men rätt så många sjunger ju på det språket. Nu är det en dansföreställning av och med gamla Bounce-Benke som går upp i Stockholm i november som behöver lite texthjälp. Och en ung vän som vill spela in låtar som vi bara måste skriva först.

Allting började ju en gång på engelska. Jag hade mitt band där alla precis överlevt gymnasiet, och där alla hjältarna sjöng på engelska. Min pappa föddes ju i London, och det var ett andra-språk för mig. Jag kunde skriva sånt som andra inte kunde. Det gav en högstatus-position, att kunna skriva bra på engelska på ett sätt som inte bara var karbonkopia på andras texter.

Fast det var det ju, bara att jag maskerade det bättre än alla andra. Allt inom den tidiga ungdomens identitetssökande innebär att man kopierar sina hjältar. Även för mig; under min Dylan-period innehöll låtarna jag skrev 11 – 14 verser. Under Led Zeppelin-tiden pressade jag min röst så att den skulle gå så högt det bara var möjligt. Inte mycket övrig kvalitets-koll krävdes; var jag bara i närheten så bra som mina hjältar var på sin grej, skulle människor se det och uppskatta det. Done deal. Vad jag vägrade ta in var att de där personerna varit unika på sin grej på sin tid, och att det inte var överförbart till mitt liv. Men det var värt tiden. Jag blev ju bättre.

Med åldern måste det nästan bli så att man gjort så mycket att man själv börjar bli sin egen hjälte. Den att se tillbaka och eventuellt jämföra sig med. Producera är viktigt, skapa en katalog, ställa på hyllan så att man kan betrakta det. Säga “Det där gjorde jag”, så att man kan gå vidare till nästa grej.

Just nu har jag många jobb framför och runt omkring mig som handlar om att skriva på engelska. Det är ganska tufft för svenskan att komma fram parallellt. Jag kanske får vänta med att skriva mina “egna” låtar tills i vinter. Vem fan vill höra om solsken ändå.

Några av mina projekt just nu innefattar dessutom att översätta från svenska till engelska. Jag har märkt att det är svårt att bara flippa det som låter lite lätt högtravande på svenska till engelska, utan att det låter shakesperianskt (Game of Thrones-igt för er ungdomar). “När mörkret närmar sig” – “When night devours the day”, “Att följa den för en stund” – “To follow it for a spell”. Ni fattar, häxor och magiker. Vi har ju inte riktigt det där så nära. Torrare, kallare sagor om ensamhet och vilsen i skogen.

Alla som inte testat själva brukar ju säga att engelska är enklare att skriva på än svenska för att det innehåller fler ord. Jag vet inte om jag kan hålla med om det riktigt. Jag tycker ibland att fel ord rimmar med varann, och att man associerar med fel grejer hela tiden. Det löser sig, rätt vad det är.

Jag har nog ett sätt att visa er det som jag i det där bandet en gång sjöng på engelska. Ska bara tänka igenom det lite först.

 

Pontus de Wolfe

The Secret History

On August 16, 2014 by Pontus de Wolfe


Jag har kommit en bit på vägen tillbaka till skrivandet; jag har nämligen fått tag på en bok jag gillar att läsa. Den frigör mitt intresse och visar på ett sätt som skulle vara kul att berätta på. Och visar att litteraturen är en kul värld att befinna sig i, och kanske att skapa själv i.

Den gör dessutom att jag inte tänker på att jag läser, och det är en svår bedrift när telefonen blinkar till hela tiden och jobbet är som det är för en frilansande själ som jag – konstant. Den är lättläst, kanske för att den är svår? Jag har aldrig förstått termen lättläst. Om det inte finns någon utmaning i läsandet så tappar man ju snabbt intresset, och då blir det svårt.

Boken känner många av er säkert igen: The Secret History av Donna Tartt. Den kom ut 1992 och ska tydligen ha drabbat alla. Jag själv kom i kontakt med den när jag jobbade på Pocket Shop, där man lätt kan bli lite anti allt som är för upp-hype:at, eller så är det ett visst personlighetsdrag som sträcker sig över alla sorters kulturfenomen. Pocket Shop är precis var jag gick och köpte den nu – tillsammans med ett fabulöst bokmärke med en enhörning som glittrar och ter sig vara i 3D – efter en rekommendation av min vän Sandra Beijer. Hon sade att den är så rik på detaljer att det som händer i den måste vara sant. Men så är Donna Tartt en extremt noggrann författare också, som bara kommer ut med en bok ungefär var tionde år. Nu är hon ute med en ny, jag vet inte vad den heter.

Well well, read on.

 

 

Pontus de Wolfe

 

Till Gotland på sista sommarjobbet, med rastlös roman i släptåg.

On August 14, 2014 by Pontus de Wolfe

Knack knack. Det här är jag; din lilla roman. När ska det komma till att bli min tur egentligen? Jag är trött på att ligga här, orörd på din lilla hårddisk hela sommaren. Det får vara nog nu, det är min tur att komma fram. Lite.

Förväntan steg i mig något när du satte igång den här “arbetsdagboken”. Tänkte att nu ska det här hjälpa dig att tänka, tänka på mig. Men jag känner mig lite utnyttjad, du kommer ju aldrig till mig; du använder mig bara som ursäkt för att skriva någonting annat. Jag är din roman, ingen annan – hör du det?

(Jag vet varför det blev så här, det beror på att jag är för dålig på att själv läsa böcker. Jag har haft problemet hela sommaren med att läsa tråkiga böcker, dåliga, sega böcker – tills de gjort hela läsandet i sig tråkigt. ‘Utvandrarna’ har jag förvisso tragglat mig igenom, den är bra. Men efter att ha sett filmen – den väldigt bokstavliga tolkningen av boken – ca en gång per år, så blir den inte så väldigt överraskande där man märker att det hade varit fint om den var det. Den är förlåten som sagt, för att den egentligen är bra. Men, jag har inte varit särskilt sugen på att addera en till bok till universums boktrave, sorry.)

Jag har svårt att sätta mig in i situationen från din sida, men ja ja, du är väl förlåten då. Se bara till att börja skriva på mig nån gång, jag tror vi skulle kunna gagnas av det båda två!

(Ja, jag ska sätta igång med dig igen nån gång. Arbetet so far verkar åtminstone varit tillräckligt gediget för att ha gjort dig självmedveten. 

Ser du fartyget där borta? Det ska ta oss ut på Östersjön och hela vägen till Gotland! Där kommer sista lilla sommarjobbet att göras, sedan är det officiellt höst.)

Okej, men i pauserna ska du i alla fall jobba på mig?

(Okej, jag lovar.)

 

Pontus de Wolfe

Arbetsdagboken

On August 12, 2014 by Pontus de Wolfe

Jaha, så jag arbetar alltså på en roman. Eller rättare sagt, har jobbat på en roman i fyra till fem års tid nu. Det kan naturligtvis inte vara samma roman nu som det var i början; det skrivna blir en visklek av dåliga karbonkopior av vad den föreställde i början. Däremot tror jag att den blir koncisare, tydligare, bättre vid varje omstart. Och framför allt är framväxandet av den uppbyggt på ett sådant sätt att den gynnar flytet i allt mitt andra skrivande som låttexter osv. Om texten aldrig förmår att släppas just som en bok, så blir den åtminstone en katalysator för allt det andra. Det kanske blir dess story. It’s not a sprint, it’s a marathon, och allt det där.

Saker som skjutit upp och förhindrat ett flytande skrivande förr har företrädesvis varit musiken, givetvis. Musik är ett flyende medium som oftast kräver att bli klart snabbt och är få förunnat att syssla med. Grip chanserna medan det går.

Skrivandet, det långsamma, får vänta, skjutas upp och sättas i andra hand. Att skriva böcker är en dyr vana, som min svärfar sagt. Ändå rycker det i en. Tittar på en med blicken hos någon försakad. När ska du komma tillbaka till mig? Förlåt mig, jag hade så hemskt mycket! Det går så bra nu, men självklart ska jag ta tag i dig så snart jag kan. Nu. Just nu har jag inget mail att svara på.

Arbetsdagboken kommer att vara fördomsfri. Förutom arbetet med boken kommer den även rymma allt den får stå tillbaka för. Det som kommer emellan, som brådskar, som ger bra betalt och som inte kräver samma tålamod. Förhoppningsvis inte för mycket, men det arbetet måste ändå bli representerat, för det kommer att vara mycket!

Likt Moby Dick kommer den befinna sig där, precis bortom synhåll, i mitten, inringad av allt, definierad av konturerna av de andra pusselbitarna, och till sist allra helst av sig själv.

Jag kommer snart bli tvungen att introducera er för några utav karaktärerna, handlingen osv. för att det hela inte ska bli alltför flyktigt. Den har som sagt surrat runt i huvet och på pappret i fem till sex år; någonting måste jag väl ha kommit fram till!

Inspirationen till att sätta igång med en arbetsdagbok igen kom från en bok som Elsa, min fru plockade upp i somras men aldrig läste klart, som hette ____. Den bestod till en delen av en roman och till den andra just en arbetsdagbok. Kanske ett sätt att fylla upp sidorna och kunna leverera en lite tjockare pärm till förläggaren, kanske ett lyckat experiment som överbryggar process och färdigt verk – vad vet jag.

Det där verkar ändå smart, tänkte jag, och började skriva. Detta för att sätta ord på vad som händer i processen och således också press på mig själv att genomföra arbetet. Och nu tänker jag mig även att jag ska dela med mig av det på den här lilla smulan av det kosmos-stora internetet jag förfogar över, så att ni kan följa med och förhoppningsvis inspireras och diskutera med mig. Genom att starta upp ett bloggutrymme förbinder man sig ju automatiskt till att leverera någon form av innehåll, om än av skiftande variant, och det här är det innehåll det här bloggutrymmet har att erbjuda just nu.

 

Jag är glad att ni finns här och läser.

 

Pontus de Wolfe