Nöjespanelen från i morse – om P3 Guld och Oscarsnomineringar.

On January 16, 2015 by Pontus de Wolfe


Mycket galor nu alltså; dels ELLE-galan som jag och Elsa ska på om några timmar, sen de där internationella film- och musikgalorna som det ska sittas i paneler och tyckes om. Said & done, här är vårt bidrag från i morse. Mycket ordande om galornas position och makt, samt våra egna små favoriter från året och förhoppnignar inför good things to come.

 

Ha en underbar helg!

 

Pontus

Cheek to cheek – musik som spelas från himlen.

On January 12, 2015 by Pontus de Wolfe

Cheek to cheek

 

Heaven, I’m in heaven

And my heart beats so that I can hardly speak

And I seem to find the happiness I seek

When we’re out together dancing cheek to cheek

 

Heaven, I’m in heaven

And the cares that hung around me through the week

Seem to vanish like a gamblers lucky streak

When we’re out together dancing cheek to cheek

 

Städsöndag. Kroppslig och lägenhetslig. Spellistan “Jazzagenturen” obligatorisk ljudtapet. Ella Fitzgeralds röst, pianon, batterister och blås från nära hundra år sen trivs bra i vår nya lägenhet. Cheek to cheek kommer några låtar in, svidande melankolisk i sprickorna av sin sorglöshet. Fred Astair sjunger, dansar, spelar teater i ett och samma svepande penseldrag.

Den kom 1935, googlar jag. Skrevs av Irving Berlin för filmen Top Hat, och blev en megadunderhit-klassiker. En Tyrannosaurus Rex. Bra förvaltat beställningsjobb där tänker jag, mitt i prick.

 

Näst intill alla som hörs sjunga eller spela på den här spellistan måste vara döda, tänker jag. Även alla inblandade runt omkring från låtskrivare till ljudtekniker. Det är musik från de döda. Även de som upplevde musiken när den släpptes för första gången kommer snart vara borta. Upplevelsen av hur det var att höra den här musiken när den var ny finns inte kvar.

 

Musik som spelas från himlen. Det är det man hör. Senare kommer The Beatles följa, sedan Nirvana, till sist jag.

 

 

Pontus

 

 

The Fall.

On January 7, 2015 by Pontus de Wolfe

Nytt år, Netflix, ny serie – första säsongen av ‘The Fall’, 6 avsnitt. Tempot är jämnt, Nordirland-engelskan klistrad, skådespeleriet fantastiskt, ögongodiset pikant i form av Hunken mördaren, Hunken polisassistenten och några andra formidabla hunkar.

Det var en spoilerfri sammanfattning av den brittiska crimes-serien som vi började kolla på efter nyår. Och aldrig stannade. Fem avsnitt var över före lunch, med en avrundning som skriker efter att se fortsättningen genast!

Vi kollar upp, den andra säsongen kommer inte ut på Netflix förrän runt den 16 januari. Vi kan vänta. Nej, vad står det här? Amerikanska Netflix. Då finns inga garantier, vi kan inte vänta.

Abstinens. Någon bekant tipsar om streaming. Vad? Nej, är du galen? Titta på ett litet rörligt frimärke uppblåst till helskärm med knastrigt ljud och ingen text att leda oss genom den snåriga irländskan. Fullständigt livlöst. Du är galen.

Slår på nätet. Jodå, den finns på Paper Cut-butiken, nära där vi bodde förut. DVD eller Bluray. Bluray, jag är beredd att betala 299:- för säsong 2:s sex avsnitt. (Ett avsnitt längre alltså – treat!)

Vi promenerar till Paper Cut. Jag planerar mitt instagram-inlägg. Ett kaxigt sådant. Tänker skriva någonting med att man faktiskt kan köpa serier också, om genvägen i att faktiskt skaffa filmer på stenålderssätt genom att gå och handla dem i butiken.

Hörde jag rätt? Försäljaren på Paper Cut säger att de tyvärr har sålt slut på den, att det gick så fort att de inte hunnit uppdatera webshop:en. Engelska importen, den enda butiken i hela stan. Får nya leveranser på onsdag, kanske. Svårt att veta runt helgdagar.

Men för i helvete, vad gör jag nu? Vad gör jag ens i den här änden av Söder? Jag gick ju hit därför.

Hemma igen, ingenting vettigt att göra på stan. Cruisar runt på olika sajter för att införskaffa serien. BBC och Amazon låter inte mig streama från mitt land, även om jag erbjuder dem nästan lika mycket pengar jag var beredd att ge för Bluray-boxen.

Skapar ett brittiskt iTunes-konto. Det går bra, avsnitten finns i god kvalitet. Jag skriver in min brorsas adress i Glasgow. Jag är en brittisk digitalkund.

Men vad är det här nu då? Mitt VISA-kort accepteras inte. Fel land, måste ha ett brittiskt. Blast! Alla fönster till möjligheterna stängs, ett efter ett. Det är ett skämt. I ett sista desperat försök registrerar jag mig till och med på någon tjänst som transakterar pengar från mig till iTunes, ungefär som Paypal.

Lönlöst. Serien finns inte för mig.

Hur kan det vara så här? Hur kan industrin ligga så mycket efter att de gör det så svårt för mig att köpa en serie som sändes för två år sedan? Hur ska en massa människor kunna motivera för sig själva att använda legala tillvägagångssätt för att förskaffa sig underhållning som alla snackar om, när det sätts käppar i hjulen för en hela tiden? Hur kan man leva kvar i verkligheten att internet är uppdelat i länder, och att folk kommer tänka på internet som någonting specifikt för deras land?

Slut på historien. I slutändan sitter vi här lyckliga med vår andra säsong, och har ett avsnitt kvar. Vägen hit var svår och frustrerande, men väl värd det. Jag har på kuppen blivit ungefär lika manisk som en av huvudpersonerna.

Jag kan inte uttrycka det nog; se The Fall.

 

 

Pontus

 

Day of Shame – en nyårsdagssaga.

On January 3, 2015 by Pontus de Wolfe

Day of shame.

 

Vi startade dagen med en walk of shame, en tripp över kullen till shame-restaurangen och plockade ut en bag of shame; emblemet med det gula M:et på röd bakgrund syns lysa klart mot den gråbruna parken. Man får tacka för att snön låg kvar över natten och var fin backdrop till våra nyårsfest-fönster åtminstone.

 

Vi äter inte mat därifrån ofta, från shame-M-restaurangen, men på den stora Day of Shame, Nyårsdagen, händer det. Jag har åtminstone för vana att gå de fyra trapporna upp till vår lägenhet, varje dag, varje gång. Förutom idag, idag tar jag hissen.

 

Den fjärde Transformers-filmen brakar på på TV:n. Den filmen har ingen skam. Mark Wahlberg faller tio våningar utan ett blåmärke. Tusentals ansiktslösa människor måste stryka med i bil- och husrasmassor. For the sake of the greater good Autobots. Filmen följer sin egen logik; det finns ingen logik. Det är visuell EDM. Sponsrat av Red Bull och en mängd andra varumärken som dricks snyggt i close-up. Dryck måste vara det överlägset enklaste att produktplacera i film. Kanske det mest effektiva, de kanske har gjort undersökningar som säger att man faktiskt blir sugen på dryck som visas i film och köper det. En bil blir en för stor sak att bli sugen på genom en film vilket gör det till ett ineffektivt medium att investera reklamplats i. Möjligtvis kan en bildäcks-tillverkare sticka till några mille för att få visa upp sin skylt.

 

Mark Wahlberg ramlade precis ned för en byggnad till, han fick åtminstone en skråma i pannan. Den är borta i nästa scen. Man engagerar sig, verkligen. En perfekt film.

 

Pontus