Absolut mind-blowing gamla bilder, ny-kolorerade och givna nytt liv.

On October 30, 2013 by Pontus de Wolfe

Inne på Boredpanda.com hittar man tramsbilder av alla de slag; topplistor på barn som gråter, coola reklamfilmer och en massa katter. Men mest slående är deras serie historiska bilder som färglagts med modern teknik, som länkades runt på Facebook för en tid sedan. Den där amerikanska inbördeskriget ser ut att ha inletts igår, den arbetslösa skogshuggaren förvandlas till hipster eller Chaplin gör en “bad hair day”-min på instagram. Väcker ödmjukhet och inlevelse för hur människor bak genom historien även de känt sig som människor. Och var väldigt snygga.

 

Kolla in hela sidan här.

 

Pontus de Wolfe

Nöjespanelen från i morse.

On October 25, 2013 by Pontus de Wolfe


I morse var jag uppe före tuppen och struntpratade om kasettbandet som fyller 50 år, dataspel och säsongsfinalen av Alla Tiders Hits. Skulle ni mot förmodan missat Nöjespanelen i SVT i morse så har du den här istället. Klicka här för att skickas iväg till bättre upplösning.

 

Trevlig helg!

 

Pontus de Wolfe

Shake Dog.

On October 24, 2013 by Pontus de Wolfe

Den här har ni förstås redan sett kanske? Reklamfilmen för en ny fotobok som porträtterar hundar i färd med att skaka loss med huvudet. Filmen är ju bra mer viral dock, jag spår att den blir succén vi minns och inte boken. Hundporträtten i boken och filmen är tagna av carli davidsonHåll till godo!

Pontus de Wolfe

En start.

On October 24, 2013 by Pontus de Wolfe

Herr Eckel satt en stund vid sitt bord, i sitt kök där väggarna är vita. Vek små papper tills de inte gick att vika mer. Papper går att vika sex gånger innan det blir för tjockt, oavsett storlek. Den sjunde gången är det alltid omöjligt. Kan ett pappers fysiska egenskaper förändras utav det som skrivs på det, tänkte herr Eckel. Nej, pappret som material är konstant oavsett texten på det, däri ligger en konflikt.

Herr Eckel, det är jag. Jag tycker det är rimligt att papper behåller sina fysiska egenskaper oavsett vad som skrivs på det. Det får mig att känna mig trygg, och det får mig att förstå varför det som skrivs på pappret verkligen är någonting annat, något som kan få oss att flyga.

Jag drömde redan i unga år om att bli en historieberättare, en sådan som inspireras och skapar världar; får människor att försvinna. Jag kunde sitta i timmar och blicka ut…

Problemet var att jag sällan kände någonting, inte som andra människor gjorde runt omkring mig, som tycktes ha känselspröt utstickande tjugo meter från kroppen i alla möjliga riktningar. Ändå ville dessa människor aldrig berätta någonting; jag höll i pennan. Hur kunde det vara så orättvist fördelat, grunnade jag ofta. (Vet hut Frank, du är fullt medveten om att det icke existerar någon uppdelning.)

Efter några mer eller mindre monumentala misslyckanden till begynnelser, lärde jag mig se att de flesta historier är uppdiktade av dem som verkligen genomlevt dem. Detta ställde mig inför ett nytt problem, nämligen det faktum att jag nästan aldrig varit med om någonting. Jag sitter på fik. Jag fantiserar om kvällen. Jag möter människor som inte säger mig någonting. Ibland vill de hålla kvar vid mig längre, så småningom tröttnar de.

Jag tänkte att jag åtminstone måste börja försökte vara med om saker, men hur?

Det ständiga bekräftandet av händelselöshet och sättet de multiplicerades till mitt ickeliv, ledde slutligen till en verklig kris som manifesterade sig en försommardag då jag promenerade från Södermalmstorg ned mot Skeppsbron, iklädd en mörkbrun trenchcoat och svart, sotig hatt.

Jag var på väg över vägen där den trafikeras som mest när jag märkte att mitt skosnöre gått opp. Jag stannade till i trappan som går ned till Karl Johans Torg, böjde mig ned och svor en vers över kvaliteten i mina billiga skor, då jag kände mitt medvetande lämna mig och fortsätta ned helt för sig själv. Jag fick brått att knyta klart och hinna upp det igen, men tappade snart taget då jag var tvungen att vänta på rödlyset vi nästa övergångsställe, och kände det lyfta uppåt takåsarna mot mälartorget i Gamla Stan.

Där uppe var luften lugnare, och solen stänkte sitt ljus över den gröna plåten. Det går att sväva häruppe.

En kraftig spark in i bakdörren på en silverfärgad bil fick mitt medvetande att återvända till personen som är jag. Efter en stund lyckades jag orientera mig igen, varpå jag upptäckte föraren till bilen stå och gorma över huven så att jag var tvungen att ta mig raskt därifrån. Nu kände jag att jag var i kontroll igen, men snart kände jag att mitt medvetande liksom smälte ut ur min egen skalle och lämnade mig stående häpen på trottoaren.

Det nästa jag minns är att jag får tillbaka medvetandet på en brits i något väntrum. Konturerna är vaga och varje färglager lite transparent. Ljuden från en radio och rösterna från sjuksystrar saknar sin vanliga lyster.

Jag börjar forma tankar om ett person med ett liv som är så tråkigt att själva innehavaren av det i ren protest flyr bort från kroppen för att finna nya saker att koncentrera sig på. Det är samma sak som händer när en författare börjar skildra sin huvudkaraktärs liv, för att senare upptäcka att det inte händer så mycket med den. Att karaktärens liv plötsligt börjar sakta ned och bli händelselöst, för att till slut stanna helt och lämnas i en bortglömd pappersbunt långt bak i ett skåp och stanna där.

Med ett skrik satte jag mig upp på britsen, och slet i samma nu ut några slangar som gick in i näsan och försåg mig med något syntetiskt luktande. Mitt liv skall du icke tröttna på! Upprymda sjuksystrar stirrade på mig i förskräckelse och började tillkalla doktorer eller ännu värre. Jag lyckades nog lugna dem tillräckligt för att jag skulle tillåtas gå ut därifrån utan järnfängsel runt vristerna. De motsatte sig dock envist min hjälp jag erbjöd med att plocka upp en tjock bunt papper som tappats av en av systrarna och låg utspridd mellan väggarna i korridoren.

Väl hemma igen slet jag ned skrivmaskinen från överskåpet i köket där den legat och samlat damm i månader, slet ut pappret med några torftiga rader på och satte mig att komponera några brev. Jag satt så hela kvällen och natten utan pausa för vare sig måltid eller vila. När jag skrivit 25 personliga brev till mer eller mindre nära bekanta och forna kollegor – relevans fick spela mindre roll – gick jag ut på stan och söp ned mig bland främlingar.

Klockan två lämnade mitt medvetande mig återigen, men den gången kände jag mig fullständigt trygg med det.

 

Pontus de Wolfe

Ge mig allt.

On October 22, 2013 by Pontus de Wolfe

Har jag gett er den här förut? Det är nu ca 5 mån sedan jag släppte min EP, Livet, och tredje spåret på den – “Ge mig allt” – är enligt mig kanske det bästa. På den kan man höra världens i mins öron bästa trummis, Moussa Fadera, köra nattåg genom öknen med två violinister och mina övriga fina musiker. Vinyl och CD finns som vanligt tillgängligt här. Ha en trevlig dag.

Pontus de Wolfe

Gästspel i en annan panel.

On October 21, 2013 by Pontus de Wolfe


I fredags testade jag att gästa en annan panel än min vanliga Nöjes- på SVT. Flankerad av mina vänner Daniel och Lill på stureplan.se pratade vi strunt om bl.a. Jay-Z, osminkat och några Kardashians. Läs det hela här!

Här är förresten en hoper ascoola 30/40-talslåtar från soundtracket till L.A. Noire, deckarspelet som kom ut för några år sedan. Fantastiska grejer som jag tycker ni kan lyssna på om och om resten av kvällen tycker jag:


Pontus de Wolfe

Ett oanständigt förslag. En straight up horig film. Om icke helt A-stämpelkompatibel.

On October 17, 2013 by Pontus de Wolfe

Åh, han är så gullig. Nu springer Woody Harrelson till hissen i ångesten efter att ha sålt sex till miljardären spelad av Robert Redford. En miljon dollar i utbyte för en natts tumbling in the hay. Ja inte med Woody då alltså, utan med hans rollkaraktärs fru, spelad av Demi Moore.

Demi känner sig smutsig, men känner på sig att Woody vill att hon ska göra det. För att kunna uppfylla sina drömmar; hus, nån sorts ateljé. Bil.

Demi landar med helikopter på en yacht. En pianist spelar ostmusik på en flygel, småler. Hon byter om till den där klänningen Robert köpte till henne i köpcentret i Las Vegas. ”They sent for me. They said you were ready”. ”Come here,” svarar Redford. Paret Moore / Harrelson spelade bort allt i casinot, sista chansen nu. Redford säger till Moore att göra det för sin egen skull eller inte alls. Vore hon hans fru, säger REdford, skulle han inte dela henne med någon. All good intentions.

Filmen får mig att tänka på Rättviseförmedlingens nya A-stämpel; den som filmer förtjänar om de uppfyller kraven:

 

1. Det förekommer minst två kvinnor i filmen.

2. De har minst ett samtal med varandra.

3. Som handlar om något annan än deras män.

 

Filmen ”Ett oanständigt förlag” gör sitt bästa för att kravla sig över tröskeln till krav 1, men tyvärr var det lite svårt att få in då plot:en går ut på en manlig huvudkaraktär som horar ut sin fru lite.

 

Filmen är förvisso inte särskilt aktuell, det ser man framför allt på axelvaddarna, men man kan ju passa på att äcklas lite ändå. Woodys advokatvän blir tex. jätteupprörd. Han hävdar att han lätt hade drivit upp priset till 2 mille.

 

Pontus de Wolfe

 

Epilog: Nyckelscen. Woody blir sårad. Sexet med Redford ska ha vart bra.

 

Adjutanten.

On October 16, 2013 by Pontus de Wolfe

Herr Eckel tryckte Adjutantens hand, och fortsatte att trycka den. De sågs nu här på kontoret för det stora bokförlaget och väntade på att kaffet skulle klämmas ut ur bönorna i kaffeautomaten. Adjutanten, som helst av allt ville springa därifrån och kände sig behöva kräkas, kände åren komma tillbaka genom Herr Eckels arm, alla förhoppningar och löften denne stått för pirra i hans hand och påminna: nej, du är inte där än, du är inte där än. Så länge du minns mig kommer du aldrig ha kommit någonstans.

Adjutanten hängde kvar vid kaffeautomaten, det vore alltför märkligt uppträtt att springa därifrån utan att ta sitt kaffe. Dessutom höll ju herr Eckel ett fast grepp om hans hand. ”Du håller dig upptagen du!” sa han med sammanbitna tänder. ”Är det Crystal Palace du skriver om nu va? Världsutställningen!”

Ett ”pling” hördes från kaffemaskinen. Deras händer släppte taget om varandra som om elektriciteten blivit bruten, och som om han nyss befunnit sig eleverad en bit upp i luften, sjönk Adjutanten kraftlös ned mot marken. Inget svar. Inget egentligt tiltal.

 

Pontus de Wolfe

Jakten. Fotboll.

On October 15, 2013 by Pontus de Wolfe

Kollar in danska rullen “Jakten” samtidigt som resten av stan ser på när Sverige skjuter hål på Tyskland i fotboll. Tar en paus i filmen och skriver. Nej, tydligen har Tyskland vänt till 2-3.

I filmen har det precis börjat snöa och ser rätt pyrt ut för huvudkaraktären Lucas som spelas av Mads Mikkelsen (känd från filmen “PUSHER”) i en ganska sökt situation som får invånarna att vädra blod. (Usel frispark!) White trash hela bunten tänker man. Mest roligt är när Alexandra Rappaport (Tyskland gör 2-4) ska fejka dålig engelska med gissningsvis polsk brytning.

I ett annat tv-program bygger svenska par hus. Sedan försöker de gifta bort bönder. När Alexandra Rappaport dyker upp för andra gången under kvällen i ett släktletar-program börjar det flyta ihop. (3-4, Hyséns andra mål) Jag ser framför mig ett programformat där släktsökaren åker ned till Mellaneuropa för att leta sysslingar de kan bli tillsammans med. Det är helt lagligt.

Kvarten kvar av matchen. Jag tror jag ska följa den ut innan jag ser hur det går med Lucas ångestfyllda kamp i lilla danska white trash-samhället.

(5-3 till Tyskland, jag skiter i det och kollar på film istället.)

 

Pontus de Wolfe

 

 

Almost like piglet.

On October 12, 2013 by Pontus de Wolfe


Läs mer om det här om ni vill.

 

Pontus de Wolfe